En strandäng är en öppen betad gräsmark som ligger vid havet eller en sjö. Området översvämmas regelbundet och har ofta betydligt fler arter av blommor än skogar och åkrar.
Andelen betad mark i Sverige har minskat avsevärt och idag finns betande djur endast på en liten bråkdel av det tidigare odlingslandskapets yta. En stor del av det traditionella betet koncentrerades kring stränderna, dels för att djuren behövde vatten att dricka men också för att där fanns värdefull och produktiv betesmark. Förutom bete från frigående boskap så slogs dessutom vass och gräs längs stränderna för att sedan tas tillvara, framför allt som foder till boskap men också som byggmaterial. Stränderna har således varit en viktig del av det svenska kulturlandskapet.
Kyrkviken på Nämdö
Det ursprungliga målet med vårt projekt var att restaurera minst en grund vik i Nämdöskärgården. Kyrkviken på Nämdö har historiskt betats men brist på hävd under årtionden har genererat en mycket igenväxt vik. Under 2023 skapade vi så kallade blå bårder i Kyrkviken genom slåtter med lie. En blå bård är ett område mellan land och vassområdet som blir en varm skyddad plats för till exempel fiskyngel.
Vassen flyttades ut från viken och flisades till strö och användes sedan för att skapa täckmassa på lokala odlingar vid gamla Östanvik. Redan senare samma säsong syntes flera arter av fåglar som nyttjade bårderna. Under 2024 planerades att fortsätta arbetet med bårder, men tack vare möjligheten till finansiering från Postkodstiftelsen har viken i stället införlivats som kontrollområde i ett nyligen initierat forskningsprojekt. Projektet kallat STROBIO ska undersöka effekterna av strandbete på den biologiska mångfalden under ytan och Kyrkviken ska vara det område som inte betas att jämföra med. som
Även om vårt ursprungliga engagemang inte har uppfyllts i traditionell mening, är denna utveckling goda nyheter och vi tror detta avsevärt ökar värdet och effekten av vårt arbete.
Vårt nya forskningsprojekt fokuserar på nya restaureringstekniker för grunda vikar, i syfte att ta fram omfattande förvaltningsrekommendationer. Detta tillvägagångssätt har potential att underlätta återställandet av många grunda vikområden i framtiden, vilket avsevärt överträffar det ursprungliga målet med en enda restaurering.
